Jack Werner om att hålla det otäcka på lagom avstånd

Hej Jack!

­– Hej!

Vad gör dig rädd?

– Min existentiella rädsla är ensamhet, men är det är ju inte så unikt för just mig. Jag har heller inte någon hobbyfobi som många verkar ha, att man till exempel är rädd för clowner. En äkta fobi sabbar ju ens vardag och blir ett hinder i livet, vilket kanske inte clownfobi riktigt utgör. Jag är nog en rätt slätstruken person när det kommer till rädslor, troligtvis är jag ganska representativ för befolkningen i allmänhet på det planet.

Tror du på det oförklarliga, spöken och andra övernaturligheter?

– Jag brukar svara att jag inte ännu har anledning att tro på sådant. Det verkar ju finnas fenomen som människor gång på gång hävdar att de upplevt men som inte kan bevisas genom kända, vetenskapliga metoder. För att då övertygas eller tro på sådana fenomen måste man nog uppleva dem själv och där är ju inte jag. Jag har inte varit med om någon tillräckligt stark upplevelse, men är redo att omvärdera detta om någon helt vansinnig grej händer.

I Trollbunden pratas det en del om så kallade faktoider, alltså ett uttalat faktum som av många tas som sanning men som egentligen är felaktigt. Har du själv något exempel på en faktoid eller liknande du trott på fram till en viss punkt?

– Jag har ganska många sådana saker faktiskt, även om de flesta kanske beror på bristande allmänbildning i vissa frågor snarare än det rört sig om en ren faktoid. Till exempel insåg jag pinsamt sent att vi i Sverige inte har en jury i vanliga rättsfall. Och upp till sena tonåren trodde jag att alla kvinnor fick mens samtidigt, som en stor internationell cykel liksom. Det blir ju ofta så med allt, man har ingen anledning att ifrågasätta förrän ämnet blir aktuellt för en.

Vad tror du om Trollbundens aktualitet då? Ligger utställningen rätt i tiden?

– Jag skulle säga att alla satsningar som uppmanar till att titta närmare på vad som döljer sig under ytan är bra satsningar. Det kan nog finnas en bild av att det mänskliga berättande är lite dött och institutionaliserat idag. Att vi kanske saknar begrepp för att kunna diskutera vad som egentligen är klassiskt berättande. När det kommer till nätvillfarelser har vi i stort sett bara fake news och propaganda att prata om, negativt laddade begrepp som inte fångar mångtydigheten och betydelsen som bärare av budskap och idéer.

Max Weber (tysk sociolog, nationalekonom och filosof. reds. anm.) pratade någon gång om världen som avförtrollad, men det tror jag inte stämmer och det är det vi börjar upptäcka så smått nu. Risken är att Trollbunden är före sin tid, men förhoppningsvis kommer den fungera som en påminnelse om att det är samma typ av berättande vi hållit på med i alla tider.

Du har ju själv berättat otaliga spökhistorier och liknande i din podcast Creepypodden i P3. Kan du se en röd tråd i de berättelser som blivit mest populära bland lyssnarna? Finns det något återkommande element som upplevs som extra skrämmande?

– Vad gäller motiv skulle jag nog peka på en typ av förhållningssätt till det skrämmande. Som berättare ska man inte låta det otäcka komma vare sig för nära eller på för långt avstånd. Det starkaste verktyget är ju lyssnarens eller läsarens egen fantasi och för att tillfredsställa denna måste man ge läsaren något att jobba med, något att fylla med innehåll. Mallen får inte vara för tydligt eller för detaljerat tecknad.

Ett lyckat drag för en obehaglig berättelse är alltså att hålla hotet på så pass avstånd att läsaren själv måste föreställa sig huvuddelen, men ändå tillräckligt nära för att hotet ska kännas verkligt.

Du har även varit med och startat upp samt medverkat i de första avsnitten av P3 Dystopia. Är dystopin och undergången också något som ligger i tiden?

– Onda, ensamma skurkar kan alltid stoppas av den goda, ensamma hjälten. Skräck idag handlar ofta om systemets kollaps istället för hotet från en enskild elaking. Skräcken projiceras på ett annat sätt som påverkar samhället i stort, där även politiken skildras.

Det utmärkande draget i vår tids skräck är att det farliga inte längre är något slumpmässigt som helt plötsligt sker, likt en naturkatastrof som bara händer och som vi inte kunnat göra något åt. Idag ger vi det farliga en bakgrund som inte sällan har att göra med oss människor, att det är vi som ställt till det.

De stora undergångsberättelserna om till exempel tsunamis, alieninvasioner och asteroidnedslag, gör sig ofta inte så bra som ren skräck. Skräck gör sig bättre närmare vardagen eftersom det har att göra med din individuella relation till omvärlden, hur du som enskild person klarar dig i en situation. Mycket skräck söker sig därför till en värld och en tid som är så lik vår egen som möjligt, till exempel som i Mats Strandbergs bok Slutet. Hotet är förvisso en komet, men berättelsen är väldigt vardagsnära trots den stora katastrofen som hotar. Det pågår alltså en vanlig handling vid sidan av komethotet, en vanlig thriller förlagd i situationen att världen ska gå under.

Om man tar zombieskräck som exempel så är det sällan själva zombierna som står för karaktärernas utveckling eller historiens budskap, utan mer vad dessa varelser tvingar huvudpersonen att göra i en ny kontext. Större undergångsvisioner blir mer episka berättelser, men de är svåra att kombinera med klimathot och spöken.

All genreutveckling är som sagt cyklisk, byggd på motreaktion på motreaktion och det kan vara svårt att peka ut vad som är unikt för samtiden. Ofta handlar det mer om att kommentera sitt förflutna med varje verk som siktar framåt. De undergångsberättelser som just nu präglar oss, som klimatet, inbördeskrig, kulturell upplösning och politisk kollaps, är alla väldigt svåra att koppla bort från människorna som faktiskt utgör systemet. Det är lättare att peka på människornas direkta inverkan, att hon grävt sin egen grav. Vi vänder blicken mot oss själva och inser att det är vi som har sabbat allt och att vi bara är offer för oss själva. Historierna vi berättar måste då kunna skildra den samtida inställningen eller idén.

Och slutligen då, kommer du någon gång släppa en bok om vandringssägner och plocka upp pennan efter Bengt af Klintberg?

– Jag känner att jag måste. Jag vill. Sedan tror jag dock att vi tappat lite terminologi för bredden i vårt berättande. Det är svårt att få människor att dra sig till minnes en vandringssägen de hört vilket blir en uppförsbacke i mitt arbete. Bengt af Klintberg verkade bara behöva nämna ordet pizza och så strömmade det in historier på det temat. Själv har jag nog bara kommit upp i en femtedel av ett sådant bokinnehåll, men jag fortsätter att samla in under åren framöver. Sedan kommer det nog ut någon bok. Man får jättegärna hör av sig till mig om man sitter på en vandringssägen!

Skicka ett mail till Jack med din historia via vandringssagen@kwasbeb.se

Även i utställningen Trollbunden kommer du som besökare att kunna lämna in berättelser som du antingen hört eller varit med om själv. Trollbunden finns tillgänglig för besök från och med den 14 februari på följande fem platser: Göteborgs naturhistoriska museum, Lödöse museum, Vitlycke museum, Vänersborgs museum och Forsviks bruk.

Välkommen… om du törs!