VästarvetIdag känner de flesta till valarnas vemodiga sång och ser den som en allmän kunskap. Men i början på 1970-talet var det någonting nytt. Forskare som hade upptäckt valsången insåg potentialen för att skapa engagemang för att rädda de kvarvarande valarna från att slaktas. Valsången spreds med musik och lyftes fram av kända popartister. Naturvårdsorganisationer med radikala metoder vann sympati världen över och vinden vände till valarnas fördel.
En stark
återhämtning
Idag är det snart 40 år efter att den industrialiserade valfångsten till stor
del upphörde. Bara 10 av runt 90 arter av valarna är långsiktigt hotade av
utrotning. Valarnas återhämtning är mycket glädjande och de är en allt
vanligare syn vid svenska kuster. Vikvalar och knölvalar har återhämtat sig
starkt. Blåvalsbeståndet runt Island återhämtar sig. Beståndet utanför
Kalifornien är snart uppe i nivå med ursprunglig storlek.
Gigantiska
djur som försvann
Vissa bestånd av valar är dock utrotade, som beståndet av nordkapare som levde
längs hela Europas atlantkust samt beståndet av gråvalen som fanns i
nordvästatlanten. Andra bestånd är mycket låga och återhämtar sig mycket sakta,
som blåvalsbeståndet i Antarktis. Man uppskattar att det vid 1900-talets början
fanns 300 000 blåvalar i Antarktis. En blåval blir 32 meter lång som
vuxen. Om man lade alla dessa valar i en rad blir det motsvarande sex gånger Sveriges
längd. I början av 1970-talet uppskattades att endast 300 blåvalar fanns kvar i
Antarktis. Det hade varit en storskalig slakt utan like, för att nästan enbart
komma åt valarnas späck.
Valarna var nämligen riktigt illa ute. Under 1900-talet slaktades runt 3 miljoner valar i den kommersiella valjakten. Sverige har sin del i detta eftersom en av de allra största flytande fabrikerna för slakt av valar, valkokeriet Kosmos III, byggdes 1948 i Göteborg åt ett norskt rederi. Valharpunkanoner tillverkades i Karlskoga, där minst 1200 kanoner tillverkades fram till 1952. Spetsar för valharpuner tillverkades i Uddevalla.
Valjakten
får ett slut
Den Internationella valfångstkommissionen IWC, som först bildats för att organisera
valindustrin, var central för den globala överenskommelsen om stopp på valjakt.
En starkt bidragande orsak, förutom den allmänna opinionen, var att lönsamheten
hade sjunkit kraftigt.
Island, Färöarna, Norge och Japan bedriver dock fortfarande jakt, främst för kött, på grindval, vikval och antarktisk vikval som har relativt starka bestånd. Men efterfrågan på köttet minskar. Inuiter och andra ursprungsbefolkningar bedriver traditionell jakt på val i begränsad omfattning.
Fortfarande
en aktuell fråga
I september 2020 planeras det 68:e mötet för Internationella
valfångstkommissionen i Slovenien. Då ska nya kvoter för valjakt sättas. Man
ska även fortsätta diskutera förslaget om att inrätta ett helt skyddat område
för valjakt i Sydatlanten.
Och den 1 april 2021 öppnar valsalen här på Göteborgs naturhistoriska museum igen. I samband med förnyelsen av valsalen satsar vi på att kunna berätta mer om den senaste valforskningen för att framtida generationer ska få en större förståelse för dessa djurs liv och leverne. Genom att relatera valarnas utveckling med andra skeenden inom biologi och geologi ger den nya utställningen perspektiv och helhet på temat livet i havet.
Valarnas återhämtning är mycket glädjande och de är en allt vanligare syn vid svenska kuster. Det känns hoppfullt att åtgärder som tas så tydligt kan ha positiv effekt. Tänk vad mer vi skulle kunna åstadkomma tillsammans!
I programmet Hopp i P1 – ett vetenskapsprogram om problem vi lyckats lösa, avvärjda katastrofer och förbättrade liv, från Sveriges radio kan du lära dig mer om historien kring valsången och slutet på valjakten.
Kennet Lundin
Intendent, Göteborgs naturhistoriska museum
