VästarvetSvante Lysén har arbetat på Göteborgs naturhistoriska museum sedan 1970 och med mångårig erfarenhet av olika inkomna djur som ska bevaras i museets magasin. Museet får in de flesta djur allmänheten eller fågelcentralen, men just de större valarna kräver oftast gemensamma samarbeten för att ta vara på.
– Idag är det inte lika vanligt att vi åker ut och hämtar nya objekt, säger Svante. Men just en sådan här näbbval hade vi bara fem exemplar av sedan tidigare!
Valen, en Sowerbys näbbval, hittades svårt sargad i Öckerö hamn i juli i år. Skadorna indikerade på att den antagligen träffats av en båtpropeller och valen var väldigt illa medtagen. Den fick därför avlivas på plats av kommunens skyddsjägare.
– Hur mycket arbete som behövs för att få in djuret till oss beror ju såklart på dess storlek. Den här näbbvalen var bara runt fyra meter, men när vi fick in vår kaskelot 1988 var vi fem personer som fick jobba i fem dagar för att råskelettera kroppen, berättar Svante Lysén.
Råskeletteringen av just denna näbbvalen skötte däremot Sjöfartsmuseet, Naturhistoriska riksmuseet och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) redan på plats. De tog även prover för sina egna studier på valen, och sedan kunde personal från museet hämta in valen.
Att råskelettera betyder att man försöker få bort så mycket kött och köttslamsor som möjligt från kroppen. Om detta inte redan skett på plats innebär det en tur in i flårummet på museet. Där flår man kroppen och försöker blottlägga så mycket av skelettet som bara går, men det går aldrig att få bort allt för hand. Då blir det rötkammaren, nästa!
I rötkammaren i museets källare finns några mindre kar där det råskeletterade djuret läggs ned efter att ha styckats mellan kotorna för att kunna få plats. Vätskan i karet består vanligt vatten med salt och tvättmedel i.
– Tvättmedlet minskar ytspänningen vilket gör att vattnet kan tränga djupare in i fibrerna och locka ut det blod som är kvar. Genom att avbloda skelettdelarna på detta sätt blir de inte missfärgade senare, förklarar Svante Lysén.
Näbbvalen stoppades ned i karet den 9:e september. Därefter har Svante hunnit byta vatten två gånger för att sedan stoppa ned benen i ytterligare ett så kallat enzymbad. Den 22:e september var processen färdig och Svante kunde stänga av värmen och tömma ut vattnet. Nu ligger benen på tork.
– Jag kommer behöva få gå igenom småbitar och kross så att det inte är något kvar på dem, men hittills ser det fint ut! säger Svante.
När skelettet är helt torrt ska benen märkas och magasineras i museets samlingar. Eftersom valens skalltak är söndertrasat av avlivningsskottet passar sig skelettet inte i själva utställningarna, men kvarlevorna kommer istället kunna användas inom forskningsvärlden. Späckprover och maginnehåll har redan skickats till SVA för analyser som bland annat kan påvisa om valen hade parasiter eller blivit förgiftad och på vävnads- och skelettdelarna kan DNA-prover tas. Detta kan även komma till användning när fynd av okänt benmaterial görs vid arkeologiska utgrävningar, genom att göra jämförelser med material ur museets samlingar.
– Vi har ju många skelett från 1800-talet här på museet, och med dagens teknik kan vi lätt ta prover för att kunna se dåtidens giftbelastning eller släktskap, säger Svante Lysén. Från vår stora fågelsamling räcker det med en fjäder för att kunna ta fram en miljöanalys av den tiden fågeln levde i, så egentligen är museets samlingar som en enda stor miljöbank.
