Västarvet
Jag sitter på en liten scen på Kulturhuset i Stockholm. Jag har just hört fristadsförfattaren Ashraf Atraqchi berätta om sin hemstad Mosul. Om hur han en gång, för inte mer än dryga tiotalet år sedan, gick ut från konsthögskolan där och började en karriär som curator och radiomakare i staden. Men också om hur kriget – som egentligen fanns där redan innan – kom tillbaka med olika former av motstånd mot den amerikanska ockupationen och till slut som Daesh, eller IS som vi ofta säger.
Ashraf berättar om hur murar och historiska byggnader rivs, om hur statyer förstörs. Ofta filmas allt detta, och det är inte svårt att tänka sig att värdet av denna förstörelse både är det faktiska utraderandet av föremål och byggnader som har betraktats som kulturarv och bärare av historia, och själva den maktdemonstration det innebär. Även när murarna är rivna och statyerna borta kan förstörelsens makt återupprepas och återupplevas.
Vi är sedan flera andra som fortsätter ett samtal efter Ashrafs berättelse. En fråga som vi prövar och debatterar är gränsen mellan kulturarv och historia. Vad händer egentligen när vi säger att något är kulturarv? Delvis kan vi förstå det som att det betyder att några människor; grupper, invånare, kanske en hel nation eller en religion, görs till arvtagare. De har en särskild relation till detta arv. Ges en rätt till det, och kanske också en skyldighet att bevara det.
Många människor känner värdet av företeelser som de sett runt omkring sig, som de räknar till någon sorts arv eller grund för den egna tillvaron. Rötter och stolthet, ibland kanske bojor. Och samtidigt så gör det här med tanken om ett arv det ganska tydligt att vissa människor riskerar att uteslutas från detta arv. Klarar aldrig så inkluderande kulturarvsstrategier av att överbrygga den risken? Borde vi helt enkelt överge talet om kulturarvet, och prata om vår historia istället? Skulle det bli lättare att tala gemensamt då? Eller skulle vi förlora en viktig och högst konkret länk mellan det förflutna och framtiden?
Ashraf upprepar, gång på gång, att han faktiskt inte kan förstå hur en sådan systematisk förstörelse som den i Mosul är möjlig. Inom mig tänker jag att den tyvärr inte är unik. Den sortens våld är förfärande effektivt och är en del av krigföringens kärna. Det riktar sig inte mot tillförseln av vatten, eller elektricitet, utan mot en slags identitetens infrastruktur.
Ann Ighe
Redaktör för tidskriften Ord&Bild, vars senaste nummer (3-4, 2016) har tema kulturarv.
Ann Ighe är tillsammans med Marit Kapla redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Ord&Bild. En tidskrift som i 124 år varit en röst i samtiden, en plats för konst- kultur- och samhällsdebatt, för såväl nyskriven svensk som nyöversatt utländsk prosa och poesi, för essäistik och gränsöverskridande skapande mellan ord och bild. Läs mer om tidskriften Ord & Bild här.
