VästarvetUnder denna begränsade tid tillverkades nämligen en väldigt distinkt typ av gravanordning, som du kan ha turen att få syn på under höstpromenaden på kyrkogården (eller när du sveper runt i din nyinköpta whiskybruna (källa: Vogue) kappa och letar efter snygga Instagram spots).
Det handlar om påkostade grusgravar med breda stenramar i granit med markerade hörn och/eller entrépartier, samt en tillhörande bastant men elegant gravsten, ofta lägre och bredare än vad som tidigare varit vanligt. Precis som med kläder har även gravstenar fungerat som statusmarkörer genom tiderna. Just röd granit verkar ha varit the ’it’ colour 1925. Gravstenen och stenramen är väl anpassade till varandra och utgör en enhet, lite som kyrkogårdens svar på byxdressen.
Vissa av gravstenarna, som halkat efter lite i stilsvängarna, har dekor i utpräglad jugendstil med snirklig växtornamentik, medan andra har en betydligt mer vågad stram dekor som snarare hämtat inspiration från klassicismen. Blanda in lite barockinfluenser och nationalromantiska volymer så har du ett vinnande koncept!
Gruset innanför stenramen kan även krattas i särskilda mönster, för att förhöja looken ännu mer.
En designbomb från 1919
Författarna, Harald Wadsjö och Sune Ambrosiani, förfasade sig över hur gravkonsten utvecklats under de senaste decennierna och tyckte att de höga, mörka ”bautastenar” med polerad framsida som var vanliga under denna tid var ungefär lika snygga som sockor i sandaler (Obs. min egen jämförelse). Istället förespråkade författarna en utveckling av nya gravkonsttraditioner genom att hämta inspiration från äldre tiders gravkonst, som de menade var mer hantverksmässigt utförd och med mer hjärta än de stela, allt för stora, massproducerade exemplaren som fanns kring denna tid.
Wadsjö och Ambrosiani var visserligen inte några kolumnister på Vogue, men deras tankar verkar ha fått ett kraftigt genomslag vad det gäller stilen på våra begravningsplatser. Om de däremot hade vetat att 1920-talets gravkonst skulle fungera som en språngbräda till 1930-talets standardiserade, låga, breda vårdar som blev norm under merparten av 1900-talet hade de nog vänt sig i graven (pun intended).
