VästarvetNär jag växte upp hade jag ingen koll på att spåren av förhistoriens människor fanns överallt runtom om mig i landskapet. När jag som barn sprang runt i förorten Hässelby och lekte Robin Hood såg jag aldrig de gravar och torpgrunder som fortfarande gömde sig under mossa och blåbärsris. Historien var något som hände i böcker och på TV, den hade ingen koppling till mig och min vardag.
Det som drabbade mig starkast det första året som arkeologistudent var exkursionerna, där lärarna pekade på stensamlingar, gräsbevuxna kullar och nyplöjda åkrar och jag plötsligt såg fornborgar, gravfält och stenåldersboplatser som var tusentals år gamla. Som ett hemligt meddelande som plötsligt avkodats inför mina ögon. Numera ser jag förhistorien och tidsdjupet överallt omkring mig. Den kunskapen hade berikat mig även om jag inte fortsatt som arkeolog.
Som min lärare sa: den som inte har perspektiv bakåt kan inte heller ha perspektiv framåt.
Det är därför kulturarvet, både kulturmiljön och föremålen, är så viktigt. Vi lever här och nu, men vår existens är en konsekvens av tiotusentals års mänskliga handlingar och livsöden som spänner över hela jordklotet. Ofta underskattar vi generationerna som kom innan oss. Vi underskattar vad de kunde göra, hur uppfinningsrika de var, hur mycket de reste och hur långt, deras nyfikenhet.
Det enda vi har att gå på under större delen av mänsklighetens tid här på jorden är de materiella spår människorna lämnat efter sig. Det fantastiska är hur mycket vi kan lära oss utifrån det lilla som återstår: varje år kommer nya upptäckter genom utgrävningar och forskningsprojekt. De flesta märker bara av detta när det ska byggas något i närheten och arkeologerna kommer ut och gräver upp en fornlämning. Kanske går man på en guidad visning, läser något i lokaltidningen. Sen kommer byggarna och spåren försvinner från landskapet, minnet bleknar bort.
Det behöver inte vara på det sättet. Vi måste bli bättre på att visa upp och berätta om de lämningar som fortfarande finns kvar. Vi måste bli bättre på att visa att de undersökta fornlämningarna inte är borta; de finns kvar i rapporter, foton, artiklar och museisamlingar.
Just nu jobbar jag på Riksantikvarieämbetet med att skapa ett digitalt register för kulturmiljön i just detta syfte. Vem som helst ska kunna se på en karta vilka arkeologiska uppdrag som genomförts i ett område, få fram resultaten och se vilket museum som har fynden. Fornlämningsregistret (Fornsök) som redan finns tillgängligt digitalt ska bli enklare att förstå och använda. Vi hoppas att det här ska bli en bra språngbräda för att belysa historien och förhistorien som alltjämt lever kvar i våra kulturmiljöer och som ger oss perspektiv bakåt och därmed också framåt.
Åsa Larsson,
Riksantikvarieämbetet
Ps. Den översta bilden visar en promenad med familjen i Ulleråker, Uppsala, där vi bor. Det som ser ut som en samling kullersten på marken är en grav från järnåldern. Ds.
