Västarvet
Ska vi verkligen prata om det där med kvinnor och historieböcker igen? Har vi inte redan kommit fram till att det ska in fler namngivna kvinnor i läroböckerna?
Svaren är ja och jo.
Visst har frågan varit uppe och vänt ett antal gånger de senaste åren. Och visst tycks de flesta av oss vara rörande överens om att bristen på kvinnor i läroböckerna är påfallande tydlig och bör åtgärdas igår. Ändå skriver vi nu 2017 i almanackan och i de nyaste läroböckerna i historia utgör kvinnorna i genomsnitt endast 15 procent av de namngivna personerna. Smaka på de siffrorna en stund. F-e-m-t-o-n procent.
Känns det rimligt?
Rädsla för revisionism och rabiata feminister
Förvånansvärt nog verkar det finnas en hel del människor som tycker det. Människor som förskräckt ryggar tillbaka inför tanken om att vi med utgångspunkt i dagens genusmedvetenhet ska klampa in i historien och skriva om den så som vi önskar att den hade sett ut. Människor som sätter likhetstecken mellan regeringens riktlinjer för läromedel och historierevisionism. Människor som slår bakut vid tanken om att rabiata feminister (sådana som jag) ska kvotera in en massa kvinnor i historieskrivningen och tilldela dem mer vikt än de egentligen har eller har haft.
Det är som om det hos dessa människor finns en djup rädsla för vad det kommer att innebära om våra läroböcker och vår historieskrivning ska införliva en massa kvinnor: vart ska då alla männen ta vägen?
Både kvinnor och män får plats
Personligen fascineras jag över denna övertygelse att det ena är ett hot mot det andra, att kvinnor och män inte kan samsas om utrymmet i vår historieskrivning. Som om inkluderandet av fler kvinnor rubbar vid något absolut, en obestridlig och fulländad historia.
Jag har sagt det hundratals gånger förut och jag säger det gärna igen: vår historieskrivning är varken objektiv eller definitiv. Den består av en lång rad subjektiva urval och tolkningar av det som skett och dessa tolkningar omtolkas ständigt efterhand som vi hittar nya rön.
Fler kvinnor – mer korrekt historia
För mig är det inte en fråga om vem som ska plockas bort. Att få in fler kvinnor i historieskrivningen ser jag som något berikande, inte begränsande. Och jag ser det framför allt som en mer korrekt representation av det förflutna.
Det handlar inte om att kvotera in kvinnor eller förfalska historien – det är snarare historieförfalskning att inte ta med kvinnorna.
Personligen ser jag fram emot den dagen då en historia där kvinnor finns med är en självklarhet.
Eva Bonde,
Chefredaktör för Historiskan, Sveriges första kvinnohistoriska tidning
Vill du veta mer om Historiskan? Ett tips är att besöka Historiskans webbplats.
Du kan förstås också följa Historiskan via sociala medier:
Kulturnyheternas granskning av kvinnor i läromedel i historia, november 2016
Lägg till kommentar