Oväntade krigsmonument på svensk mark

Plötsligt ligger de där framför oss. Rader av stenplattor nedsänkta i gräsmattan just bredvid en liten väg, mitt på Kvibergs kyrkogård i nordöstra Göteborg. På plattorna finns namn ingraverade. Namn på tyska soldater, jämte militär grad, födsel- och dödsdatum.

Vi läser namn efter namn efter namn på unga tyska män som dog i uniform i något av de två världskrigen. Nästan 400 hundra namn räknar vi till. Men det tyska gravfältet är inte det enda här. På en sluttning några hundra meter i nordvästlig riktning finns ytterligare ett krigsgravfält. Med vacker utblick över kyrkogården står där gråvita, resta stenar i rader. Där under vilar drygt hundra soldater som stred för det brittiska samväldet.

Mötet med krigsgravfälten på Kvibergs kyrkogård reser en rad frågor. Den första är kort och gott, varför just här? Varför har så många stupade soldater fått sin viloplats i Göteborg, långt från krigens händelsecentrum och dessutom på neutral mark? Och varför har gravfälten så olika karaktär, varför är de tyska soldaternas gravar oansenligt placerade vid en väg och samväldessoldaterna begravda högt och synligt med resta stenar? Var stupade alla dessa soldater och vad kan vi lära oss av detta oväntade kulturarv?

Kvarlevor av stupade soldater

Frågor om vilka händelser gravarna minner om är möjligen lättast att ge svar på. Gravar som rymmer omkomna från första världskriget har samtliga sitt ursprung i en och samma händelse, den stora drabbning som getts namnet Jutlandsslaget eller Skagerrackslaget. Ett sjöslag som utkämpades utanför Danmarks kust under det första världskriget år 1916 och resulterade i cirka 9 000 döda. Havsströmmar bar med sig omkomna från slaget norrut mot svenska vatten, och hundratals kroppar flöt iland längs med Bohuskusten där de togs om hand och begravdes av lokala församlingar. Då det gäller de stupade från andra världskriget är omständigheterna mer varierade. Det rör sig om piloter som störtat på svensk mark, om desertörer som flytt och avlidit i Sverige och om medlemmar i en tysk ubåtsbesättning. Varje grav rymmer med andra ord ett människoöde och en autentisk berättelse om de två stora krigen.

De två gravfälten

Men omständigheterna kring soldaternas död förklarar inte gravfältens placering på Kvibergs kyrkogård. För att förstå valet av Kviberg som begravningsplats måste vi röra oss bort från världskrigens händelser till efterkrigstidens bearbetningsprocess. I både Tyskland och i Samväldets regi finns myndigheter som administrerar krigsgravar runt om i hela världen. Under efterkrigstiden inleddes en kommunikationsprocess mellan svenska myndigheter och krigsgravsadministrationerna i respektive länder, vilket ledde fram till beslutet att de soldater som fanns utspridda på kyrkogårdar i Västsverige skulle samlas på gemensamma gravfält, ett för var sida. Resultatet av detta blev att två gravfält uppläts som viloplats för ”all framtid ” på Kvibergs kyrkogård och att kvarlevorna av de stupade soldaterna flyttades dit för återbegravning. På gravfälten restes även två minnesstenar, en för de tyska soldaterna och en för samväldets stupade.

Krigets minnen, och minnet av krigen

Krigskyrkogårdarna på Kviberg är ett lika intressant som oväntat kulturarv. Monumenten och gravarna är minnen i sten av de stora krigen, men de minner också om en mängd människoöden som av olika och olyckliga omständigheter efter sin död begravts långt från nära och kära. Men frågan om varför gravfälten ger så olika intryck, med samväldets gravar poserande högt med ljusa resta stenar och det tyska gravfältet undanskymt beläget bredvid en väg, kan bara besvaras i relation till krigens åminnelse i efterhand. På Kviberg är vinnarnas och förlorarnas historia materialiserad. Stenmonumenten och gravarna bär krigens (och kanske främst andra världskrigets) symbolik i sig. De tyska soldaterna vilar i skuggan av nazitysklands mörka arv, medan samväldets gravar solar sig i äran av att vara den fria världens förkämpar. Krigsgravarna på Kvibergs kyrkogård är därför ett intressant exempel på hur världskrigen och dess politiska efterspel kan ge materiella uttryck långt från dess mer välkända arenor, kulturarv med många små och stora betydelser.

Magnus Ljunge, Stockholms universitet, och Maria Persson, Göteborgs universitet

Blogginlägget baseras på pågående forskning om krigets materialitet på neutral mark.